Om skam 3.
På jobbet träffar jag ibland patienter med fibromyalgi. Eftersom jag alltid ska ha läst deras journal innan besöket vet jag det. Och trots att de inte vet att i min kropp sker samma sak så känner jag en konstig sorts samhörighet. För jag ser de där små sakerna som ingen annan ser. Att de har väldigt fotriktiga skor. Att de sitter väldigt raka i ryggen. Att de vrider huvudet långsamt.
Och att de har rädsla och skam i blicken. De är människor som är brända av vården. Människor väldigt vana vid att inte bli tagna på allvar. Människor som är alltför bekanta vid att deras kropp sviker dem och att ingen egentligen kan hjälpa dem.
Och trots att besöket hos mig inte alls har med deras fibromyalgi att göra så finns rädslan och skammen kvar. För jag är vårdpersonal och de förknippar mig med situationer där de aldrig kommer att räcka till eller passa in.
Jag önskar att jag kunde befria dem.
Jag önskar att jag kunde befria mig själv.
