nuvilljaglevaigen.blogg.se

Vår levnadsglada, sociala, självgående 1-åring har den senaste veckan förvandlats till en extremt gnällig, ständigt missnöjd, oerhört krävande liten 1,5-årig, bebis-terrorist.

Exempel:

Lyckas inte öppna leksaksbilens dörr. 

—> opropertionerligt sammanbrott grad 1. 

Blir nedsatt på golvet när han vill vara i famnen. 

—> opropertionerligt sammanbrott grad 2. 

Blir serverad potatismos till kvällsmat. 

—> opropertionerligt sammanbrott grad 3. 

Får inte fylla vasken med vatten och sedan metodiskt tömma dess innehåll på golvet med hjälp av ett glas. 

—> opropertionerligt sammanbrott grad 4. 

Vaknar på natten och vill ingenting speciellt. Men allt är fel och alla andra är idioter. 

—> opropertionerligt sammanbrott grad 5. 

Efter lite googlande har jag kommit fram till att 1 av följande 3 scenarion måste ha inträffat. 

1. Han har blivit utbytt mot ett annat barn av ett troll. 

2. Han har utvecklat plötslig skitzofreni. 

3. Han har kommit in i närmandefasen. Även kallad den stora närmande-fasan. 

Ovanpå dessa ständiga missnöjesyttringar så vill han plötsligt bli buren. Jämt. Alltid. Överallt. 

Och passande nog har detta ständiga behov av att vara i famnen sammanfallit med att jag har ett skov av extra värk i nacken. Jag kan inte lyfta honom utan att smärtan ökar så kraftigt att jag vill kräkas. 

Så jag går ner på golvet. Sätter mig hos honom. Försöker trösta och krama utan att lyfta. Han verkar anse denna placebo värdelös. Missnöjet brukar istället öka exponentiellt. 

Lika så känslan av min otillräcklighet.