Med tre pojkar på hal is. (Aka Den röda cykeln 2)
Vissa dagar har man det lite för bra. Igår va en sådan dag.
Jag och mina tre pojkar (Maken, Bebis E och pojken från Afganistan) åkte till Östermalms IP där vi åkte långfärdsskridskor.
Maken som, sedan han gick med i SSSK (Stockholms skridskoklubb och inte det man associerar ett namn med så många S i...dvs nån sorts nynazistisk gemenskap), har haft en snudd på osund besatthet av israpporten fick nöja sig med konstgjord is.
Men han verkade nöjd ändå.
Bebis E, som efter överdriven användning av hoppgungan, verkar tro att man kan studsa sig genom livet; använde helt enkelt detta sitt första möte med is till att testa dess studsvänlighet. Han kom fram till att den var sådär och övergick till
att med stor frenesi försöka få av sig vantarna.
Pojken från Afghanistan, imponerade som så många förut, med sin envishet. Varv efter varv tog han sig runt, mindre och mindre lik Bambi. Och när han slutat sura över att jag tvingade honom att bära hjälm så fick jag, för varje varv han avklarade,
glada vinkningar.
Jag själv sa att jag bara skulle åka ett varv, för det va en svår fibro-dag. Men känslan var för fantastisk. Så som när jag för första gången efter förlossningen fick cykla igen. Som att min kropp återigen är min.
Så ett varv blev fem.
