Blott en dag.
Sockerdoktorn
I förra veckan dog Tore Persson, aka Sockerdoktorn.
Han var en av dem som hade hand om min grupp på smärtrehab och jag minns honom väl, han är mannen som man inte glömmer bort.
Efter hans föredrag/workshop var stämningen allt annat än hög. För vem vill höra att man egentligen bör utesluta alla sorters socker ur sin kost?
Det lät som det mest livsförnekande jag någonsin hört.
Och när jag hörde att han dött undrade jag i mitt stilla sinne om han på sin dödsbädd undrade varför han inte unnat sig den där chokladbollen.
Men kanske ändå inte. Han verkade njuta livet på andra sätt.
Hejdå Tore. Frid.
In her shoes.
Idag var jag inne i en skoaffär. Detta eftersom mina skor håller på att falla sönder i sina beståndsdelar. Jag har skjutit upp det så länge som det bara går...men nu går det snart inte längre. Ångest.
Skor är så oerhört laddat för mig. För smärtan började i fötterna. Och det är fortfarande oerhört lätt att åter framkalla den.
Jag skulle vilja...
...möta hösten i dessa underbart fina men vansinnigt plattfotade stövlar.
...gå till stranden i dessa nätta men stenhårda sandaler.
...gå på fest i dessa klarröda, kvinnliga skodonen av tortyr-modell.
...dansa West Coast Swing i dessa härligt kaxiga retro-klackar, som klämmer tårna.
...vara sommarsöt i dessa smidiga, nätta och svala sommarskor vars sula är så tunn att det känns som att gå barfota.
...möta snön i dessa kängorna som med hårt läder klämmer åt ordenligt om hälsenan.
...göra stan i de här kaxiga men ofodrade stövlarna utan befintlig stötdämpning.
Men det blir inget med det. Ingen av dessa skor hade jag kunnat ha på mig mer än max 15 minuter.
Så det är bara en dagdröm jag har, när jag sätter på mig mina fotriktiga, fula och praktiska skor.
Om ett lynnigt släkte.
På jobbet har jag väldigt lätt för att känna mig usel om någon ger kritik. Och man borde ju verkligen tåla kritik. En arbetsplats utan ömsesidiga tillrättavisanden är en farlig arbetsplats...framförallt inom vården!
Men är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att specialistläkare och överläkare är ett lynnigt släkte. Ett släkte som kanske inte alltid hanterar tillrättavisning på bästa sätt.
Trillade över denna bilden. Kanske sammanfattar den ganska bra?
Om en pojke från Afghanistan 9.
Ibland glömmer jag att D har en ganska traumatisk flykt i bagaget...
För han är så vanlig! Han skrattar. Han oroar sig för sitt hår. Han spelar spel på sin mobil. Han pratar om fotboll. Han skojar om språkliga missförstånd.
Och på direkta frågor om sin flykt svarar han ofta kort och undvikande. Men ibland kommer det fram små pusselbitar av historien, när han själv får ta initiativet. Mitt i ett samtalsämne om matlagning eller engelskaläxor så kan han plötsligt välja att berätta något.
Att han suttit på en överfull båt på Medelhavet. Att han var säker på att han skulle dö när motorn stannade; för han kan inte simma.
Att han legat i bakluckan av en bil och försökt att inte andas. Och att han legat dubbelvikt under förarsätet i en annan bil. Att smugglarna slog honom när han sa att han fick ont av att ligga där.
Att han oftast inte visste var han var. Att han döljde sitt ansikte för att ingen skulle se att han är hazar eftersom hazarer skjuts på fläcken i vissa delar av Afghanistan.
Att han blev misshandlad av ett gäng äldre män. Att han inte ens vet varför de slog honom.
Att han fortfarande blir lite chockad varje gång en främmande vuxen vill honom väl.
Om att ibland vara lite avundsjuk på dem som bränner ljuset i båda ändar.
Är det bäst att leva ett kort liv konstant på gränsen, unna sig vad man vill, när som helst, och aldrig bedöma risk eller skada?
Eller är det bäst att leva ett långt liv fullt av gränser, självbehärskning och måttfullhet?
Uttryck som "Jag har levt hårt, men jag har verkligen levt"; ska det få oss (lite för) skötsamma människor att tänka att vi missat något?
I filmer är det alltid den lite galna (läs: livsbejakande) tjejen som räddar killen från sitt medelmåttiga liv. (Ex 500 days of Summer, Garden state, Elisabethtown). Är jag han? Killen som måste räddas?
Är det dags att börja dygna? Supa? Bryta sig in på privat område? Skrika på offentliga platser? Bara gå till jobbet när man känner för det? Äta glass till alla måltider?
Men skapar det verkligen glädje att inte sätta gränser för sig själv?
Jag vet inte.
Kanske kommer tankarna från att jag är så less på att va duktig flicka. Sjukt less.
