Om allt det där man inte säger 3.
Kuratorn på MVC verkar tycka att mina katastrofscenarion är lite tandlösa.
Generellt tycker hon att för få personer dör.
Jag har mött min överman. Det är lite uppfriskande!
Tack.
Jag har haft en bra helg!!! Och det är knappt att jag vågar säga det högt...
Och idag känner jag (snudd på oproportionerligt stor) tacksamhet över följande:
- Att smärtan nu minskat så pass att jag i perioder kan ligga även på höger sida när jag vilar. Min favoritsida. Världsordningen är återupprättad. Alla kan andas ut.
-Att jag kunnat äta en halv semla. Och dricka en halv kopp kaffe. Utan att må vansinnigt dåligt under och efter förtärandet.
-Att min första tanke på morgonen inte har varit "jag måste kräkas!" Utan snarare "hm...jag måste nog inte kräkas just nu".
-Att jag haft orken att gå med min svägerska till badhuset och där tränat stenhårt (läs: mycket försiktigt) genom att simma i 20 minuter.
-Att jag kunde krama min man länge och ordentligt utan att hålla andan, då han kom hem på söndag kväll.
-Att M.T.J.F har små dansfester varje dag och på så sätt påminner mig om att han inte är död, utan mest lite danssugen.
Maken är bortrest...
Prolaps.
Lyssnar en del på "förlossningspodden". Känns som att det är ett av de få medier som faktiskt ger mig information från verkligheten. Inte tillrättalagda instruktionsböcker. Utan hur riktiga kvinnor haft det. Vad som faktiskt hänt. Euforin och smärtan.
Det senaste avsnittet jag hörde var en intervju med en kvinna som fick en slid-prolaps efter sin förlossning. Hon berättade hur hon inte kunde promenera utan att slidväggarna trillade ut. Hur det i perioder var en kamp att kunna kissa och bajsa.
Och när hon sökte vård fick hon en uppläxning i stil med "vad hade du förväntat dig?! Att din kropp skulle vara som innan du födde barn?"
Och när hon sökte vård fick hon en uppläxning i stil med "vad hade du förväntat dig?! Att din kropp skulle vara som innan du födde barn?"
Jag grät för henne.
Och jag grät av igenkänning. Är det något en person med fibromyalgi vet så är det hur det känns att bli bortviftad av vården i egenskap av "en kvinna med oviktiga problem".
Och jag grät av igenkänning. Är det något en person med fibromyalgi vet så är det hur det känns att bli bortviftad av vården i egenskap av "en kvinna med oviktiga problem".
Och även under graviditeten har jag mött samma mentalitet: detta är vad som händer vid en graviditet, suck it up!
Och det är därför det jag är mest rädd för inför förlossningen är just det: att min kropp är oviktig. Att hur jag känner och mår är sekundärt; För att jag går sönder fysiskt eller psykiskt i processen är bara som det ska vara.
Och det är därför det jag är mest rädd för inför förlossningen är just det: att min kropp är oviktig. Att hur jag känner och mår är sekundärt; För att jag går sönder fysiskt eller psykiskt i processen är bara som det ska vara.
Och ja, jag tycker inte att kunna kissa och bajsa som vanligt flera år efter en förlossning är för mycket begärt (i ett land där vi både känner till komplikationernas förekomst och hur man rättar till dem). Må de som anser motsatsen bli uppätna av krokodiler.
Klart slut.
Så sant.
Gravid vecka 24.
Idag är vecka 24 slut...
...en vecka som jag till stor del tillbringat liggandes på min vänstra sida, för att avlasta trycket på höger njure.
...en vecka då jag återigen varit hemma fulltid från jobbet.
Jag skulle säga att värken från njuren motsvarar ungefär fibromyalgin när den är som värst.
Skillnaden är väl mest att fibromyalgin inte är som värst kontant i en vecka...
Imorse vaknade jag dock upp med en plötslig lust att (stor)städa badrummet. Något jag lämnat åt maken de senaste 6 månaderna.
Denna plötsliga besatthet av damm och tandkrämsfläckar kan betyda två saker:
1. Jag mår lite bättre.
2. Jag mår ordentligt dåligt och försöker med stor frenesi kontrollera det som kontrolleras kan.
Vet inte vilket alternativ det är än.
M.T.J.F har denna vecka gjort en hel del imponerande utbrytarförsök. Dessa har dock varit i en riktning där sannolikheten att han kommer att lyckas är i princip obefintlig. Men för all del, han får fortsätta försöka.
Och enligt boken "Ett barn blir till" ser han ut ungefär såhär nu:
