Jag ville inte dö, jag ville bara inte leva.
Idag var jag och hämtade ut mina journaler från Stureplans vårdcentral. De var otrevliga och icke-serviceminded som vanligt så det var nog ett bra beslut att byta vårdgivare. En del av mig tänkte att det nog inte var vist att läsa journalerna, men jag var helt enkelt för nyfiken. Det är mycket konstigt att läsa om sig själv sedd utifrån av en läkare. Tydligen har jag bedömts som icke suicidal med förmåga att resonera rationellt men en aning emotionellt ostabil. I mina öron låter det som vilken PMS som helst.
Själv upplevde jag det då som att alla färger hade försvunnit. Som att jag helst skulle sova resten av mitt liv. Jag kämpade med att jag ju egentligen hade ALLT. En man som är mer än jag nånsin kunnat önska mig, en förstahands lägenhet, nära vänner, ett socialt nätverk, en fungerande familj och alla pengar jag behöver. Jag kunde inte komma på vad som fattades mig utom att jag inte längre hade lust för livet.
Och idag när färgerna är tillbaka och att vara vaken känns tilltalande igen känns allt det där så långt borta...och samtidigt så nära.
För nu är de låga sköldkörtelvärdena som drog mig ner i mörkret från början normala igen. För första gången på två år. Och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen.
För jag är fortfarande så vansinnigt trött.
