Om en pojke från Afghanistan 9.
Ibland glömmer jag att D har en ganska traumatisk flykt i bagaget...
För han är så vanlig! Han skrattar. Han oroar sig för sitt hår. Han spelar spel på sin mobil. Han pratar om fotboll. Han skojar om språkliga missförstånd.
Och på direkta frågor om sin flykt svarar han ofta kort och undvikande. Men ibland kommer det fram små pusselbitar av historien, när han själv får ta initiativet. Mitt i ett samtalsämne om matlagning eller engelskaläxor så kan han plötsligt välja att berätta något.
Att han suttit på en överfull båt på Medelhavet. Att han var säker på att han skulle dö när motorn stannade; för han kan inte simma.
Att han legat i bakluckan av en bil och försökt att inte andas. Och att han legat dubbelvikt under förarsätet i en annan bil. Att smugglarna slog honom när han sa att han fick ont av att ligga där.
Att han oftast inte visste var han var. Att han döljde sitt ansikte för att ingen skulle se att han är hazar eftersom hazarer skjuts på fläcken i vissa delar av Afghanistan.
Att han blev misshandlad av ett gäng äldre män. Att han inte ens vet varför de slog honom.
Att han fortfarande blir lite chockad varje gång en främmande vuxen vill honom väl.
