Tacksägelsesöndag.
Idag är tacksägelsesöndagen.
Jag och min lilla familj kom inte iväg till kyrkan för både jag och E är förkylda och ömkliga.
Vid 15-tiden kom vi dock ut en liten sväng nedför backen till vintervikens trädgårdsförening där vi satt en stund under de brinnande löven i höstens brittsommar-sol, drack kaffe och pratade om vad vi var tacksamma över.
Jag var tacksam för den stunden. Över solen. Kaffet. Löven. Över en förkyld men ändå för tillfället nöjd bebis som glatt lekte med sin pappas nyckelknippa. En liten stund då jag och maken kunde titta på varandra. Prata om annat än
logistik.
För det har varit några prövosamma dagar. Prövosamma på det sättet som det är när en 1,5-åring har en mancold och ingen får sova. Vi har turats om att sova på soffan i vardagsrummet för att åtminstone en av oss ska få ro. (Och E, vars referens
till madrass i vardagsrummet är att hans mormor är på besök, pekar förvirrat på madrassen och frågar "Moo?"). Jag och maken har levt, vad som känns som, parallella liv. Inte ens har vi sovit i samma säng. Majoriteten av veckans kvällar
var en av oss iväg för att få göra nått trevligt på egen hand. Alla samtal har handlat om logistik. Eller så har vi varit irriterade på varandra. På det där sättet som man är när en liten människa ständigt drar en i benet och gnäller.
Att äktenskap överlever småbarnsåren känns som en blandning av mirakel och nåd.
Tips mottages.
