Ett steg bakåt, två steg fram.
I måndags kom bakslaget som uteblev i fredags. På jobbet hade de "glömt bort mig" så inga patienter fanns inbokade. Jag hade bokstavligt talat ingenting att göra. Efter två timmar av att rulla tummarna bad jag om att få kompa ut och
gå hem. Väl hemma var det ingen som behövde mig heller. E lyfte knappt ett ögonbryn då jag kom in genom dörren. Där åts, sovs och lektes det helt utan mina insatser.
Min slutsats var att jag numera är uträknad på alla fronter och inte längre behövs nånstans. Gråt mot makens axel.
Veckan har dock hämtat sig efter det.
Igår var det onsdag och en sån där härlig onsdag då ingenting var planerat. Inga måsten. Bara jag och min lilla familj. Det var en dag då det var sommar och höst samtidigt. På morgonen gick jag och E till lekparken där E praktiserade sin senaste
besatthet: att samla ekollon.
När vi kom hem hade maken bytt lakan i alla sängar, satt igång tre tvättmaskiner och stod och skrubbade insidan av kylskåpet. Han har helt förstått mitt kärleksspråk.
Efter en powernap cyklade vi alla iväg på en miniupptäcktsfärd. Hittade en ny lekplats och ett nytt cafe. Det var livet när det är som allra bäst.
