nuvilljaglevaigen.blogg.se

Och alldeles, alldeles underbart. 

Hösten har varit svår. Det har hänt mycket som inte fått/kunnat vara ämne för denna blogg. Ovanpå det har vi varit sjuka konstant i 3 månader med undantag för två tillfällen av 48h uppehåll. Ingen har sovit. E skrek på nätterna. Maken knackade på hos grannarna och gav dem choklad i hopp om deras överseende. 

(Liggstrejk på Öppna förskolan)

Hela tillvaron har haft sordin. En dimma av orkeslöshet. Jag har varit besatt av sömn. Besatt av tanken på nästa gång jag ska få vila. Jag har upplevt mig som en medioker mamma. En medioker fru. En medioker optiker.

 

E är samtidigt också den charmigaste av de charmiga. Han har upptäckt tjusningen med dans. På kvällarna har vi dansat till Lalehs "En stund på jorden". E uppfinner nya moves nästan varje dag. Han har också lärt sig att pussas. Först var det bara jag och maken som blev mottagare av denna ömhetsbetygelse men det har snabbt flippat ut. Numera pussar hunden toalettstolen och hajen pussar bilen. Häromkvällen fick tvättmaskinen sig en godnattpuss. 

Strax innan jul fick jag frågan om vad med föräldraskapet som överraskat/förvånat mig mest. Jag svarade att det var upptäckten av min egen enorma kapacitet att älska. Att jag inte trodde att den fanns, men att  jag blivit av kärlek överfallen. 

Imorgon börjat ett nytt år. Då "firar" jag och fibromyalgin 10-årsjubileum. Vi är vänner nu. Terrorbalans. 

Det blir ett nytt år och det blir utan denna blogg. Den har spelat ut sin roll. Jag ska lägga min tid och energi på att fortsätta vara sömndepriverad och samtidigt av kärlek överfallen. 

Tack för att ni varit med så länge det varade.