Om emotionell återhämtning och ofrivilliga flashbacks.
Igår skulle jag rensa lite bland mina papper. Hittade då de tidningsurklipp som jag gjorde under graviditeten; om amning, förlossning, bärsjalar, gravidträning osv.
Och utan att riktigt kunna förklara varför så började tårarna rinna utan att kunna hejdas.
På samma sätt har de runnit då jag, sedan min egen förlossning, lyssnat på förlossningspodden, läst gravid/mamma-bloggar, sett en youtubevideo över en "rolig" förlossning etc.
Så jag har börjat undvika sådant. Eftersom det på nått sätt för mig tillbaka till den där förfärliga känslan av att vara brutalt misslyckad...tillbaka till föraktet för min egen kropp. För min bräckliga själ. Till allt som inte blev som det skulle. Till sorgen över att jag hela tiden bara ville att graviditeten skulle vara över. Till dygnet på sjukhuset och skräcken den natt då jag låg och stirrade på monitorn över bebis hjärtljud. Till känslan av total ensamhet på operationsbordet då maken ännu inte hade hunnit dit.
Jag vill inte leva i det förgångna. Jag vill leva nu; i lukten av hans hår, i ljudet av hans skratt, i känslan av hans små händer runt mina fingrar.
Men jag tas tillbaka ofrivilligt. Och ofta helt utan förvarning. Jag undrar när det ska sluta. De säger att det är normalt att känna sig vilsen och besviken efter ett oplanerat akut kejsarsnitt. De säger att efter ett kejsarsnitt behöver man lika mycket emotionell återhämtning som fysisk återhämtning....
...Men hur?
