Tagen gisslan.
Det har nu gått snart 16 månader sedan jag födde ett barn. Och mer än ett år sedan jag slutade amma. Ingen berättade för mig att jag fortfarande nu skulle vara tagen gisslan av min hormoner.
Jag har varit mer eller mindre konstant överhettad sedan E föddes. Och jag svettas enorma mängder. Det rinner längs tinningarna och mellan skulderbladen efter bara en trappa. En mycket o-charmig förändring om du frågar mig. Men inte den värsta.
Den värsta förändringen är att PMS:en gått från två dagars oro och ev gråt, till 1-2 veckor av total övertygelse om min egen uselhet.
Denna veckan har jag ifrågasatt nästan allt. Vet inte om det är hormoner eller en smärre livskris i samband med att ha återgått till jobbet. Jag har ifrågasatt min egen förmåga till att ta bra beslut. Sett mig i spegeln och bara sett en hycklare. Legat
vaken på nätterna med tankar som snurrade likt en torktumlare. Jag har funderat på att säga upp mig. Flytta. Slänga alla mina kläder.
Idag på min lediga dag fann jag mig, av ren impulsivitet, på en arbetsintervju. Jag som inte skulle byta jobb. Jag som bestämt mig för att gräset inte är grönare på andra sidan. Sedan grät jag över att jag inte är förnöjsam. Över att jag
inte bara är nöjd med vad jag har. Sedan grät jag ännu mer över att jag prioriterat en arbetsintervju istället för att umgås med min son, denna veckas enda dag med möjlighet till det. Noll mammapoäng. Mer ifrågasättande av
mina val.
Önskar att jag var nån annan.
En förnöjsam person.
En mindre svettig sådan.
