Tillbakablick 10/7.
Idag har jag så vansinneligt ont. Så ont att jag inte vill andas. Så ont att jag tror jag ska kräkas vid vissa rörelser. Så ont att maken får hjälpa mig på med kläderna.
Så ont att jag inte kan lyfta mitt eget barn. Han måste undra varför.
Idag har jag varit statist i mitt eget liv. Stått som ett fån och bara tittat på.
Och jag skulle vilja gråta. Gråta floder. Det hade varit så skönt. Dagar som denna förbannar jag de antidepressiva mediciner som gör att jag ibland inte kan det. Som gör att känslan att vilja gråta bara är kvar och är kvar istället för att få ett
utlopp.
För det är som om jag är avstängd. Sketans piller.
