nuvilljaglevaigen.blogg.se

Den kom inte. 

Det var som att vi plötsligt hade slutit fred; jag och min kropp. Som om papper om vapenvila var underskrivna, stämplade och presenterade på en välbesökt presskonferens.

Det har varit ett så långt krig mellan mig och min kropp. Det har varit utmattande och jag har förlorat konstant i två år. Bara det faktum att jag i text skiljer på "mig" och "min kropp" som två separata saker är i mina ögon osunt. Jag har ingen längtan efter att vara gnostiker. 

Efter smärtrehab flyttade jag in i min kropp. Efter smärtrehab var vi ett igen...Jag trodde att jag hade "lyckats"...men sen blev jag gravid. 

Så vi krigade igen. Vi krigade med så många kräkningar att tandköttet frättes bort i delar av min mun. Vi krigade om en navelsträng som var så kort att den höll på att ta livet av mitt barn. Vi krigade om dagar på sjukhus som blev ett trauma och en förlossning som blev ett ärr. Vi krigade om en amning som gjorde så ont att det tog längre tid att hämta sig från den, än den tid jag de facto ammade. Vi krigade om en nacke som hindrade mig från att lyfta mitt barn. Vi krigade om värkande ben som höll mig vaken om nätterna. Vi krigade om en ny kroppsform som inte passade i mina kläder och i min självuppfattning.

Men idag såg jag mig i spegeln och kände fred. 

Kanske var det för att jag just kollat igenom typ 10 videos av "fitnessfeministen", glatt dansandes med alla kurvor och allt sitt daller?

Kanske för att det bara var tid som behövdes?

Kanske är det bara en tillfällig vapenvila?

Vem vet? Men idag hade vi fred. 

Och jag gick på date med maken, i en supersnygg, blå, ny, klänning. 

Hot mama.