Vad jag längtar mest efter:
Att få sova.
Helst 14 timmar i streck. 14 timmar utan att vakna av värkande ben, ömmande nacke, kissnödighet, bastu-varmt sovrum, stressdrömmar, myrorna benen, oro, snarkande äkta man eller kärlekstörstande/orolig bebis.
Jag tänker på sömn nästan hela tiden. Det är en besatthet av något jag inte kan få. Jag minns inte senast jag sov en hel natt som inte var upphackad av misslyckade försök till att somna om.
Och till sist, dagens leende:
Jag och E satt och åt frukost. I bakgrunden gick morgon-nyheterna. Då Irans Ayatollah dök upp på skärmen fick E ett skrattanfall. Tydligen är helskägg, diktatur och kärnvapenhot underhållande i bebisvärlden. Eller så tyckte han bara att Ayatollahn hade
tokiga kläder...men skrattet dog inte ut förrän President Trump åter var i bild.
