Att leva med konstant adrenalinpåslag.
Jag gick ut ur rummet i typ 30 sekunder. Kom tillbaka till detta (fast då jag kom in hade han ena knät uppe på byrån!)
Hade ingen aning om att han ens kunde ta sig upp i fåtöljen.
Hjärtattack.
Och samtidigt på något konstigt sätt så oerhört stolt över hans förmåga. Så pass stolt att min första reaktion (efter total chock) inte var att lyfta ner honom utan att ta ett foto för att skicka till maken.
Men nu vet jag. Jag kan inte lämna rummet ens i 30 sekunder.
