En ny form av mindfullness.
Vi har tagit oss an jätteprojektet att försöka "programmera" om bebis E från att somna i selen till att somna i säng. Det är ett projekt vi skulle haft vett att ha tagit oss an för läääänge sen egentligen. Om inte annat för min ryggs skull....
Men det har tagit emot, det har verkligen tagit emot. Varför byta våra enkla 5-minuters-sövningar emot en timme av klätter/brottning/gråt och gnäll?
Men nu ska selen tillbaka till sina rätta ägare (som ska få sitt andra barn) och det är bara bra. Vi behövde ändan ur, för egentligen har vi lovat oss själva att han ska vara ur selen innan sin 1-årsdag som närmar sig med stormsteg.
Så projektet är igång! Och nog har det varit en hel del klättrande! Men betydligt mindre gnäll och gråt än vi förutsåg. Precis som det mesta bebis E tar sig an så är det fullt ös medvetslös som gäller. Så också vid en sövning. Har kastar sig runt
i sängen. Han faller omkring likt en berusad. Han dunkar huvudet i vägen om och om igen och skrattar (bör detta oroa oss?) och ibland kryper han fram till en för att gosa några få sekunder.
Sen somnar han plötsligt. Attacksomnar. Mitt i en rullning, en monolog eller en attack av en kudde. Jag har aldrig sett någon somna så.
Att ligga där och titta på honom är som en ny typ av Mindfulness. Jag kan inte vara någon annan stans. Det hjälper mig inte att värdera vad som händer. Jag bara är där. Och tittar på honom medans han ler och pillar och äter på sina fötter och äter på
mina fötter och ibland håller min hand. Det är oväntat rogivande att ligga i mörkret bredvid en bebis som slår en i huvudet med en gosedjurskanin.
Och när han somnat kan man snusa lite på hans hår.
