Lyckans minut.
Igår var jag och E en sväng till en lekplats. Vanligtvis spurtar E iväg som en bebisraket mot äventyret så fort han blir frisläppt. Han brukar knappt titta efter mig.
Igår var något annorlunda.
Igår ville han länge bara sitta i mitt knä, studerande de andra lekande barnen. Han hade sitt huvud mot min bröstkorg, skulle var nära, nära.
Detta händer ALDRIG (såvida han inte är sjuk). Vi talar alltså om flera minuter av stillasittande mys utan inslag av brottning eller fritagningsförsök. Han hade sina små armar runt mig. Sin kind mot min bröstkorg. Sin panna mot min hals.
Jag var salig.
Hoppas att E inte är sjuk.
Hoppas han också var salig.