nuvilljaglevaigen.blogg.se

För jag har fortfarande inte blivit vän med min "nya mammakropp"....Det har gått ett år och fortfarande avlöser klädkris, på klädkris varandra. Fortfarande får jag en chock då jag ser mig själv utan kläder i spegeln. Och det känns som att jag verkligen BORDE vara tillfreds nu. Jag BORDE accepterat det som är jag. Och kan jag inte acceptera det så BORDE jag jobba hårt på att förändra det. 

Det känns lite som att det finns tre kategorier av barnaföderskor:

1. De som utan att röra ett finger återgår till den form och vikt de hade innan barn och kan knäppa sina byxor redan efter några veckor. 

2. De som lever på broccoli och ångkokt torsk samt promenerar en mil varje dag under hela sin föräldraledighet och sedan berättar för hela världen via sociala medier att de minsann jobbat sig tillbaka nu. 

3. De som omfamnar sin nya kropp. De som inte känner något behov av att den ska vara som förut. De som säger att de "älskar" sina bristningar/hängbröst/putmagar eftersom de symboliserar ett nytt liv osv. 

Och jag undrar ofta var alla de människor är som inte passar in i dessa tre grupper? Var är alla de som inte vill späka sig hela sin föräldraledighet? De som inte har sjukt fördelaktig DNA? De som inte lyckas med bedriften att älska allt hos sig själv? De som fortfarande befinner sig i chock över hur fåfänga de tydligen är. De som behöver byta ut större delen av sin garderob, men inte alls känner sig tillfreds med det. De som är kvar i limbo fortfarande efter ett helt år. 

Dom borde ju vara många?

För ett litet tag sedan fick jag lite pengar av mina föräldrar för att köpa mig en ny klänning som jag har önskat mig. När den sen kommit på posten och jag prövade den, såg jag ett bombnedslag i spegeln. Vad var min första tanke?

Att jag inte förtjänade den. Jag förtjänar inte att ha en så vacker klänning. 

Varför? För att jag inte har accepterat och älskar mitt nya jag men inte heller "jobbat" bort det. Hur SJUKT är inte det?! 

Hur blir man botad?

(Illustrationer: Louise Winblad)