Memory lane och en fest.
Idag är dagen innan bebis E:s 1-årsdag. Den 15/5 för ett år sedan är en dag jag helst inte vill minnas. Det är en dag jag aldrig återkallar på vilje. En dag jag helst skulle glömma faktiskt.
Det jag förknippar med denna dag är känslan av brutal ensamhet, att vara fastspänd och uppkopplad till en maskin samt en förlamande oro över att bebis E (Då fortfarande kallad: Mållgan-Terminator-Jedidja-Fride) skulle dö en plötslig
och förfärlig död.
Men detta årets 15/5 vill jag gärna minnas. Det var 25 grader och strålande sol. Glada, föräldralediga vänner med barn kom till Gröndal för att i förväg smygfira bebis E:s första (andra?) födelsedag med en picknick. En av vännernas bebisar hade precis
lärt sig klappa händerna och därmed fick det mesta som hände under kalaset entusiastiska applåder. Tänk det.
Bebis E ratade bestämt den mycket lyxiga fruktsallad som jag lagt opropertionerligt mycket tid på att hacka till perfekta små bebis-mumsbitar, och åt tre nävar grus istället. Sedan snodde han en av sina bebis-vänners vagn och puttade den med
snabba, bestämda steg bort från sitt eget kalas. När vagnen fastnat i en trädgårdsstol gav han upp sitt flyktförsök och kröp tillbaka till filten för att demolera presentpapper. En av gästerna kräktes två gånger och en annan sjöng födelsedagssången
på repeat.
På det hela sett en mycket lyckad fest.
