Om ett skov och att få bli kallad mamma.
Jag har definitivt ett skov i fibromyalgin nu. Skit. Skit. Skit.
Det är inte den där typen av skov på 24-48 timmar när nacken och ryggen gör så ont att jag helst vill hålla andan...Nej det är snarare den generella värken som är värre. Den som sitter i leder och muskler överallt. Tre dygn nu. Tre dygn då jag knappt
kunnat sova ens med maxdos smärtstillande.
(O)Passande nog har bebis E fått feber igen och är gnällig som en narkoman på avtändning. Min ork för det är noll och det dåliga samvetet skriker högljutt. På 4,5h/natt är man inte en bra människa. Och det är inte ens bebis E:s fel. Det är min
kropps fel. Förrädaren.
Men igår, efter 1,5h konstant gnäll, gråt och misslyckad problemlösning så vände bebis E plötsligt ansiktet mot mig. Sen log han och sa "mamma".
Det var första gången.
Allt är förlåtet.
Och nu sover den lille och jag hoppas få en liten stund för mig själv i solen på balkongen med detta sällskap:
