Ännu en onsdag.
Det blåser kalla vindar och höstlöv rasslar förbi. Jag älskar det. E sitter i vagnen och pekar ut alla ekollon som vi går förbi. Det är MÅNGA. Med andra ord ett gediget arbete, det där att vara ekollon-ansvarig.
Vi går förbi det lokala konditoriet och jag unnar mig en hämtlatte. Den sippar jag på medans E undersöker löv, beundrar fäljarna på en parkerad bil och testar djupet i vattenpölar.
Sen går vi till öppna förskolan. Där ser jag till att E inte gör de andra bebisarna till roadkill med hjälp av lära-gå-vagnen eller kastar sig med huvudet före utför rutschkanan, men annars sköter han i stort sett sig själv. Varje gång tvärbanan kör förbi
utanför fönstret släpper E allt han har för händerna och tecknar "tåg". Han är totalt ointresserad av sångstunden, men applåderar ändå entusiastiskt vid varje sångs slut.
Sen går vi hem och sover. E möblerar frenetiskt om sängen i en kvart och attacksomnar sedan med huvudet mot min bröstkorg. Jag halvsover med näsan i hans hår. Ute viner höstvinden.
Det är snart 6 veckor sedan jag började jobba.
Men det känns fortfarande som att jag bara lever för dagar som den här.
