Det släckta ljuset i tunneln.
Förra gången jag bloggade hade det varit prövosamma dagar, men jag såg ljuset i tunneln.
Jag hade fel.
Just när jag trodde att våra förkylningar höll på att läka ut så tog de ny kraft. Jag blev hemma från jobbet med värkande huvud och väsande lungor. En karensdag som vi verkligen inte alls hade råd med.
På onsdagen var jag på benen igen och åkte med E till Mulle Meck Parken. Innan jag fick barn kunde jag för mitt liv inte förstå varför man åker över halva stan för en viss lekpark. Nu förstår jag grejen. Lyckan i E:s ögon var värd varenda minut på kollektivtrafiken.
Solen lös. Hösten var ljuvlig. På eftermiddagen cyklade vi alla tre till lilla Essingen och åt kardemummabullar vid vattnet. E sorterade grus. Jag började tänka att allt nog skulle bli bra nu.
Jag hade fel.
E fick feber igen. Efter min första dag tillbaka på jobbet i torsdags kom jag hem till en rödgråten, feberblossande liten pojke. Han satt med sin låda av ekollon och sorterade dem medan tårarna strömmade nedför kinderna. Jag grät inombords.
Förbannade allt vad mikro-organismer heter. Om det är såhär NU fattar jag inte hur det kommer bli nästa höst då E börjar förskola.
Den tillfälliga lösningen med en förälder sovandes i vardagsrummet permenterades och jag avskyr det.
Annars då?
Jo, majoriteten av E:s "ordförråd" börjar numera på bokstaven M, och det börjar bli svårt att hålla isär...
Moo=mormor
Mamma=mamma
Maaa=pappa
Mmmmm=jag vill äta den (används oftast på mosad, rutten frukt vid vägkanten och gröna ärtor från frysen)
Moji=Moster, alt valfri släkting
Mej=Barnprogrammet Miffy
Mia= stövlarna med katter på
