Hjärtformad melon och små händers läkande effekt.
Så.
Efter fredagens gråt emot makens axel satte jag mig på ett tåg söderut.
Förra helgen hade maken åkt iväg utan mig och nu var det min tur att åka iväg över helgen; till en barndomsväns Vi-har-gift-oss-köpt-ett-hus-på-landet-och-producerat-två-barn-fest.
Det var första gången som jag åkte tåg utan E, sedan han föddes. Och det var härligt att kunna lyssna på poddar/dricka kaffe/utklassa pappa i wordfeud, istället för att försöka hindra E från att slicka golvet/stjäla medresenärers saker/försöka ta sig
upp på hatthyllan.
Väl framme i skåneland väntade mig mina föräldrars ljuvliga badkar och en hel natt av ostörd sömn.
Morgonens abstinens efter E kurerades med lite Videosamtal där vi tillsammans sjöng Imse vimse spindel. E tecknade regn med så stor inlevelse att han häll på att falla baklänges. Sen kastade vi slängkyssar och vinkade (E som inte ville
släppa sin gosehund, vinkade med gosehunden).
Att vara på fest utan sin lilla familj är på något konstigt sätt så oerhört tomt och samtidigt så härligt befriande. Som tur var fick jag låna barndomsvännens små pojkar. Den ena en 2,5-årig tornado av eldfärgat hår och den andra en tvåmånaders
ny liten varelse av bebisgos. Den ena godkände min närvaro genom att kräkas ner mig. Den andra genom att smyga in sin lilla hand i min och lägga huvudet mot min bröstkorg då vi läste en bok.
Sen åt vi hjärtformad vattenmelon, sju sorters kakor, massor av grillad kyckling i ett mysigt smyckat partytält och pratade om alltid lika aktuella ämnen som Ska marmeladen vara på eller under osten? och Hur fångar man in ett bisamhälle som rymt?
Festen bjöd också på en femkamp där jag, helt emot min egen självbild, plötsligt var grym på både bollkastning och att spika i en spik.
Jag höll ett litet tal till brudparet som, pga nervositet, plötsligt handlade lite mer om döden än vad som var planerat. Sen körde jag hem med ett leende på läpparna.
Och idag åker jag hem till mina pojkar igen.
