Syskon.
Detta är ett argt inlägg. Är du inte upplagd för det så rekommenderar jag att du slutar läsa här.
För det ska han VÄL få? För kvinnor förväntas vara komplett hjärntvättade från sina plågor. De förväntas sätta sina egna behov och kroppar åt sidan för "the greater good" (dvs att se till att ens avkomma får ett syskon och därmed inte
blir en sönderälskad odåga som går in i narkotikamissbruk vid sin första upplevda motgång och sedan är en belastning för samhället)
De första fem gångerna jag fick frågan så svarade jag:
Jag är nöjd med den jag har. Det blir inte fler.
(Och sen tänkte jag på min kollega. Hon som födde 4 halvgångna och döda små bebisar innan hon lyckades få ett levande syskon till sitt barn. Hur hade hon svarat på den frågan?)
Den sjätte gången svarade jag:
Jag kräktes konstant i 9 månader. Den första halvan av min graviditet gick jag ner 10kg då jag helt enkelt inte behöll nån mat. Tandköttet frättes bort i halva min mun. Jag var sjukskriven, ensam, sängbunden, livrädd. Jag klarade inte av att min man tog i mig. Jag träffade nästan ingen. Jag tappade lusten att leva. Jag önskade att få dö. Bebisen la sig över min ena njure och i två veckor hade jag så ont av njurstasen att jag i princip inte kunde följa några samtal. Jag minns väldigt lite från de två veckorna. Sen blev jag inlagd på sjukhus. Jag sov ingenting för jag trodde att om jag inte tittade på monitorn av hjärtljuden så skulle min bebis dö. Jag var med om en undersökning som jag upplevde som ett övergrepp. Dagen efter det skar de ut min bebis för att rädda hans liv. Jag låg på operationsbordet och trodde att jag skulle få ett dött eller svårt handikappat barn. På BB trodde de inte på mig när jag fick en snedtändning på morfinet som ledde till kramp i gallgångarna. De trodde att jag hade gaser. Jag hade så ont att jag inte kunde prata. Jag checkade ut mentalt och resignerade för min egen död medans min man slogs för min sak. Sen hade jag tre månader som rörelsehindrad innan snittet läkt. Jag fick en infektion i operationssåret. Det gjorde ännu mer ont. Jag gick flera månader i samtal för min PTSD från dagarna på sjukhuset och förlossningen. Det tog ungefär ett år innan jag mådde bra igen. Jag förutsätts vilja göra detta igen. Du frågar mig när jag ska göra detta igen?
Ovanstående svar är vad min kära make skulle ha kallat "en verbal groda", ett socialt övertramp. Men min (manliga) kollega som frågat (den stackarn visste inte att det var 6e gången jag fått frågan på 5 dagar) var tyst länge. Mycket,
mycket länge.
Sen krattade han. Och jag skrattade. Sen pratade vi om nått annat.
