Tredje veckan.
En ny arbetsvecka till ända i mitt nya och lite meningslösare liv. Det har blivit en del tårar igen. En del av dem tyvärr t.o.m på jobbet.
Jag vet att mitt liv inte de facto är meningslösare. Men det känns så. Som att mitt liv har nått sin peak och nu är över. Kvar är bara att jobba och vara trött. Tills jag dör.
Så vad ska jag säga? Vet inte. Befinner mig på en mörk plats.
Jag tackade nej till det där andra jobbet. Ville inte byta till sämre arbetstider. Ville prioritera E.
Och det är väl kanske också det enda bra som jag gjort denna vecka.
För jag har troligtvis inte varit lätt att leva med. Maken har funnit sig i det så som han finner sig i det mesta; med stort tålamod. Han köpte tio röda rosor, som stod på köksbordet när jag kom hem. En gåva som är vacker på så många sätt; Delvis
för att han själv inte tycker om röda rosor, men vet att jag gör det. Och delvis för att vi är officiellt panka och ska försöka undvika extravaganser, men han valde att prioritera det ändå.
I fredags när jag kom hem från jobbet ville E inte ens titta på mig. Och sedan dess har han följt efter sin pappa likt en trogen knähund. Det svider som salt i ett öppet sår. Som en obesvarad förälskelse.
Veckans höjdpunkt var att få träffa vän E (som tålmodigt stod ut med en ganska trött och disträ småbarnsfamilj). Dricka kaffe, äta brownie och se på på när lilla E och stora E sprang runt vid vattnet.
